a new world

Vi gör så här. Gå till http://antonbostrom.wordpress.com. Det är där jag finns nu.

What the snowman learned about love

En av de finaste låtar jag vet låg som spår ett på Stars skiva Heart från 2003. Den har bara en vers som upprepas om och om igen. Den är fin. Den går så här.

how the heart bends, and summer she sends
a sky that refuses to die
with weeds of the sea that wrap round our knees
and a sun too hot to go down
you come around, you come around, you come around

I kväll ska jag bli (så här) full.

I kväll ska jag bli full

Vi sitter här. Mira och jag. Dricker öl och skäller på konstiga ljud.

Engelsk fotboll av den klassiska sorten på tv. Eldkvarn på högsta volym.

Som vore jag 40 år. Eller min far. Nåt åt det hållet.

Vi vandrar alla åt samma håll verkar det som.

Döden och ensamheten har ringt och bokat bord.

Jag går ut naken mitt i natten

Jag är en ö och du är vatten

Och så dricker vi en öl till. Skruvar upp volymen lite. Den där Plura alltså. Blir 10 år äldre på en sekund.

Eldkvarn brann

Ny kväll. Än en gång försöker jag varva ner så jag ska kunna sova. Läser Jack och lyssnar på Eldkvarn. Som vore jag 50 år gammal. Men Jack är en överjävlig roman. Oavsett vad man tycker om Ulf Lundell eller om hans musik. Den där romanen kan ingen ta ifrån honom. Och Eldkvarns Svart blogg är ett modernt svenskt mästerverk kort och gott.

Fulla för kärlekens skull är ju så svenskt melankoliskt så man knappt klarar av det men det är världens vackraste låt när jag sitter i en omöblerad lägenhet på Hisingen och saknar min tjej mer än någonsin.

Och det är Norrköping i texten men det är likadant när man går i Östersund eller för den delen i Norrköpings grannstad Linkan. Jag älskar den där sortens vemod. Kan inte få nog av den. Den fascinerar mig mer än något annat i kulturväg.

Här är en kortad liveversion från Studio Virtanen.

Har ni spotify hittar ni albumversionen här:

http://open.spotify.com/track/1PYAjk56r1jTRCkPXocAV6

Som jag längtar efter att känna den sommaren i mitt hjärta.

Hemma nu. Som vanligt svårt att varva ner efter jobb. Trots att jag ofta är hemma kring midnatt och att det idag inte ens var särskilt stressigt så tar det två timmar innan det ens är lönt att försöka sova. Den stora nackdelen med kvällsjobb.

Dagens roligaste:

Läsarmejl till tidningen

”Hej !

Ville bara delge er våra synpunkter som jag sänt till tv4 ang uppesittarkväll :

Vi är ett gäng som tittar på Lotta Engbergs uppesittarkväll och precis som förra året så upplever vi detsamma, kan inte svenska artister sjunga på svenska
vadå stilla natt skall väl för f.n sjungas på svenska i svensk tv, hur f.n tänker ni egentligen, vad tror ni jag betalar tvavgift för , inte vill vi väl höra sån skit, skärp er verkligen annars kan man ju lika gärna stänga av tv om det är det ni vill, sänder även detta mail till tidningen för att ni skall förstå vårt misstycke hur ni sänder ert utbud till allmnänheten dagen innan julafton, fy f.n vad arg man kan bli på ert upplägg.”

That’s entertainment

Kliver upp alldeles för tidigt. Försöker smyga ut så tyst det går men jycken vaknar så klart och inser direkt att jag är på väg bort. Den blir hysterisk. Går ändå och hör hur den ylar bakom den stängda dörren. Snabb färd till stationen och sen tåg från Österlens utkanter till Malmö. Vidare genom skåne mot slutmålet. Som är Göteborg. Denna stad som aldrig omfamnat mig och som väl i ärlighetens namn inte heller fått odelad kärlek tillbaka från mig. Två veckor av totalt lugn på den skånska landsbygden ska bytas mot en veckas jobb och skola.

Det är kallt, mörkt och allmänt jävligt när jag hoppar av tåget på centralstationen. Vagn ut till ön. In genom porten, upp för trappen och öppna dörren till den kala lägenheten som är mitt hem de närmsta dagarna. ”Hem” är väl at ta i. För länge sen trodde vi att den här lägenheten skulle vara vårt hem på riktigt i ett par år. Det blev aldrig någonsin så.

En madrass i ett hörn av rummet. En sliten stol och ett gammalt skrivbord. Det är vad som bjuds. Spartanskt så det förslår. Kanske bra för kreativiteten?

Går till jobbet. Redaktionen. Allt är sig likt. Gör det jag ska och går hem framåt midnatt. Sitter uppe för länge. Tittar ut genom fönstret. Tänker på promenaderna med jycken. Känns som vi knallade upp för backen på andra sidan vägen en miljard gånger under de 8 månader jycken också fanns här. Tänker på Darling. Som aldrig riktigt bodde här utan lämnade för huvudstaden och gjorde mig till SJs största kund.

Det är förbannat tråkigt att vara ensam. Hur stod jag någonsin ut med det? Kanske gjorde jag aldrig det. Känner hur ångesten kommer krypande så jag lägger mig på madrassen och läser en så kallad generationsroman. Jack. Gillar språket. Håller ångesten stången och somnar till slut.

Vaknar upp av att solen faktiskt skiner. Kaffe. Duschar och klär på mig lite oengagerat. Räknar ner till det är dags för jobb igen. Ringer mor. Ringer Darling. Tittar ut genom fönstret. Neighborhood #1 (Tunnels) drar igång på datorn. Minnen sköljer öve mig. Vissa saker är så starkt förknippat med den där våren i Linköping att det är skrämmande. Alla känslorna kommer upp igen. Läskigt. Det var obeskrivligt på alla sätt den där våren. Så bra. Så jobbig. Så livsförändrande. Byter låt. När duellen är över. Minnena drar sig tillbaka.

Återigen tid att gå till redaktionen. Tiden flyter fort som fan och det är redan andra dagen. Ledigheten bleknar snabbt bort. Var vi verkligen där i två veckor? Och hur fan blev det 2009?

Norrland

Tillbaka i Stockholm efter en vecka i de norrländska skogarna.

…

Det var en sån där gnistrande fin vinterdag som det nästan aldrig är. Pudersnön låg orörd över fälten. Solen hade kravlat sig upp på en klarblå himmel och temperaturen hade krupit ned mot 15 minusgrader. Snön knastrade när vi gick allén upp mot kyrkan. Luften förvandlades till ett rökmoln när vi andades ut.

Och därefter var det bara…jävligt jobbigt. Men fint någonstans i allt det där jobbiga. Alexanders pappa hälsade mig välkommen till kylan och sen grät vi och kramade om varandra.

Själva begravningsceremonin är ju vad den är och jag lyssnade väl bara med ett halvt öra. I stället grät jag ännu mer och kramade om min bror och mamma. Och mitt i allt det där så tänker man såklart på hur jävla sjukt det måste vara att begrava sitt barn. Eller att vara en mormor på sitt barnbarns begravning.

Sen promenerar man gången fram, står där vid kistan, lägger den där rosen vid huvudänden och gråter lite till.

Men värst var det på slutet. Min bror och Alexander var oskiljaktiga i 15 år. Varje dag. Alltid tillsammans. Att se honom gråtandes bära ut kistan genom kyrkan var hjärtskärande. Bottenlös tomhet.

…

Vet inte ens vad jag vill skriva. Sorgsenheten sitter som en tagg inuti och rösten spricker när jag pratar om det med någon hemifrån.

Åker snart hemåt mot de norrländska skogarna. Men den här gången för begravning, minnesstund, olycksplats, tårar, tröst. Jag skulle väldigt gärna nöja mig med den vanliga ångesten.